bovvin

Ensam, ensam och så ensam. Inte härligt det minsta. Jag börjar till och med vilja ha hit all min barnaskara. Både melvin, felicia och allihopa.. Känner mig sällskapssjuk. Ja, sjuk nästan. Och min mor. Jag trodde inte det här om mig själv, att jag skulle sakna henne på denna korta tid, iallafall inte såhär mycket. Min spralliga, korkade, men snälla och roliga mor. Men flera hundra mil är hon ifrån mig. Inte ens en bulle hjälpte nu.. Så här går jag omkring lite manisk, svart och vitt i tvätt, diska, skura, stryka. Vad fan är detta? Nu får alla ta och komma hem igen..
 Alltså hjälp. Tänk när jag flyttar ifrån allt det här. Hela mitt liv ska jag tydligen lämna kvar här, för Stockholm. Jo, Stockholm är alltid Stockholm. Men samtidigt är Varberg alltid Varberg, min fina lilla stad. Det är nästan så att jag fäller en tår när jag tänker på att jag verkligen ska lämna mitt hus.. mina vänner, min familj, min skola, mina katter och hundar, min säng.. Hela mitt liv verkligen. Nej, ingen sentimental jennifer nu. Det orkar vi inte ens med. Det är nog dags att ta vara på varje sekund i min säng, så nu kryper jag ensam ner och ska sova så länge att dinosaurierna skulle kunna återupplivas. Det behöver jag nog. God natt nu en gång för alla. Sleep tight, right.